Den långa resan...

Efter ha legat hemma och snurvlat, hostat och mest bara sovit började de spritta i benen och jag fick för mig att jag skulle orka med en fika inne i stan. Peppad som få skuttade jag ner till station med bästa musiken i lurarna. Hoppar på taget och jag hinner inte mer än att sätta mig innan hostattackerna börjar. Ni vet när det verkligen kliar i halsen och man tror snart att man hostat upp hela lungorna....

Ja, det trodde säkert mina stackars medpassagerare de också som flydde som jag hade böldpest. Det är ju inte så att man kan fråga hur någon mår när de hostar så de knappt får luft, nej man sätter sig helst så långt ifrån de som man kan. Så ända till Solna höll jag ut, sen höll jag bokstavligen på att kvävas. Var bara att hoppa av och ta nästa tåg tillbaka, stört koncentrerad på att andas normalt hehe.

Så snälla Sanna fick visst ta sig hem till mig istället och jag ändrade bussbiljetten hem till flyget, hellre ont i öronen en timme än en lång 6-timmarsplåga av offentligt hostande.

Så nu ligger jag hemma i soffan igen men tur är väl att det finns sånger som denna som håller humöret uppe:



Hemma bäst!


Svår att sluta nynna på...


LONDON!

Det är lätt att fråga sig själv varför man har valt at bo i en minimal svensk stad när det finns så mycket mer därute. Där utbudet är enormt av både snygga skor och trevliga männsikor. Där det alltid händer något och det är svårt att välja VAD av alla saker man ska göra en dag än att här hemma undra VAD överhuvudtaget man kan hitta på.





Lily Allen – LDN

Nä, nu vill jag bara bli klar i skolan så jag kan flytta hit!


RSS 2.0