En fin sång
Can distract you
I hope my fists
Can fight for two
So it never has to show
And you’ll never know
I hope my love
Can blind you
I hope my arms
Can bind you
So you’ll never have to see
What we’ve grown to be
One may think
We’re alright
But we need pills
To sleep at night
We need lies
To make it through the day
We’re not ok
(Pills, The Persihers)
Hittade en
Fin tisha med fint budskap!
Konsten att vara förnuftig!
och kom hem med dessa...
Men det gäller ju att köpa det paret man tror man kommer ha allra roligast i!
Det bästa...
Det är att få reda på att ens vänner vet precis vad man blir glad av.
Och det skadar ju inte att de har väldigt bra musiksmak sen.
Troligtvis årets allra finaste pärla, varje gång jag spelar den..
Hört i Ica-kön:
M: Åh jag skulle verkligen vilja åka härifrån.
T: Ja snälla, en söderhavsö! På stört!
M & T: mmmm...drömmandes stirrandes på rullbandet.
T: Men hörru! Vi ska ju till Kiruna snart!
Mi casa...
Jajuste, det här va mina fina prylar...resten ser ut ungefär så här:
I call it "ordnat kaos"
Fredagsfeeling!
Och när man jobbar inom sjukvården syns detta lite extra utanpå. Nämligen på naglarna. De är målade i någon knallig färg och inte alls nerklippta och trist olackade som resten av veckan.
Bara för att man får.
Precis som att vi blir oansvariga och oftast vaknar i en dimma av total ångest.
Bara för att man vill.
Som en liten kontrast till alla hemskheter vi ser dag ut och dag in.
Hallelujah!
Det började som ett rykte - lite too good to be true. Som vi har hoppats och fyllt våra spargrisar. Gått i trasiga skor och hoppats på bättre tider.
Men nu är det äntligen dags.
Kalmar har inte längre något att skämmas för.
Kära damer och herrar - Din Sko har kommi till stan!
Nu gick det inte jättebra för mig att få hit en endaste bild på deras fina skapelser, men nåt sånt här tänkte jag lägga vantarna på imorgon!
Försöka duger ju
Igår gick det inte att blunda för verkligheten, min verklighet har mest bestått av godis, kakor, chips, kladdkakor, kladdkakaor med dumle i - you name it. Så när jag inte ens märkte att jag glömt skärpet till jeansen eller för att ja först och främst knappt fick på mig dom , var det dags att göra nåt åt eländet.
Ny vecka, nya möjligheter! tänker en positiv Therese och pallrar sig iväg till friskis trots att hon gått upp i ottan och jobbat en hel dag - för att mötas av att passet redan är fullt, tack för den!
Vanliga människor skulle ju se detta som ett litet tecken och gått hem och käkat blåbärspaj, men inte jag och mina vänner, vi kämpar oss tillbaka senare samma kväll - bara för att upptäcka att detta passet började för en kvart sen...
Men skam den som ger sig! In flög vi och slängde ihop skivstångar och stepbrädor som aldrig förr!
Så nu sitter jag här med darriga ben och kan knappt röra mig men jag känner att jag är på rätt väg, något som börjar så här trassligt måste väl sluta bra?
Min dag?
Det här känns inte helt okej
Jag valde att fira med lite tårta istället...
Värsta schyssta barret!
Första chocken kom när jag strax innan 6 imorse och hoppade upp och tog en titt i spegeln, men nu har ja börjat vänja mig vid att folk kollar lite lurigt på en och frågar OM jag färgat håret? Nej inte alls...
Andra glädjekicken var att upptäcka att kära Markus behagade släppa nytt lagom som en tidig liten födelsedagspresent:
http://open.spotify.com/album/4AFcwwOL0XcZE5hnHN3Fjc
Tänkte bara meddela
Att vintern är räddad!
Vilse på sjukan
Så är första veckan på praktiken avklarad! Det är faktiskt riktigt kul och jag drar en lättnandens suck att jag inte gjort något dundermisstag än så länge - peppar, peppar. Men vad är det med sjukhus och alla dessa korridorer? Bara för att jag är student är jag förpassad ner i källaren för att byta om. Men det är inte så att källaren råkar ligga i samma hus. Nej, självklart måste man virra runt i ett par korridorer, åka hiss ett par våningar och hitta till en genomgång, som bara finns på ETT plan.
Så jag blev inte ens arg på mig själv när jag såklart fann mig själv stå och snurra några varv och inte riktigt kom ihåg vart jag kom ifrån. Det gör ju inte saken bättre att ALLT ser likadant ut. Min största skräck är att någon stackars patient ska fråga mig om vägen. Jag har ju inte den blekaste. Numera springer man ju kors och tvärs med sängar hit och dit, MEN tack och lov alltid med någon med mig.
Men äntligen hittade jag fördelen med att springa i varenda liten sjukhuskorridor...man får se alla söta killar som jobbar där...
Det finns visst en mening med allt.
Sällskapsresan
Men nej. Det var lika hemskt när man trott att flera timmar passerat tills man öppnar ögonen och inser att man bara hunnit till Västervik...det är då min käre vän nämner att vi fortfarande hinner hoppa av och ta en taxi till flygplatsen. Men nej, säger jag, det här är ju tillomed riktigt mysigt. Att sitta i mörkret, lyssna på en bra låt och ta en godis då och då. Det fick jag äta upp vid nästa stopp när en karl stor nog att ta upp halva bussen vinglade på, satte sig såklart framför mig och stank självklart som han sprungit ända från malmö till bussen...
Mitt huvud kändes som det skulle sprängas och min vän mådde mest bara illa. Resten av vägen roade vi oss med att berätta skräckhistorier om bussresor, vi har ju faktiskt upplevt värre.
Så avsläppta i den kalla stockholmsnatten var vi båda rätt lättade. Vi kom fram hela och glada trots att vi suttit dubbelvikta i snart 7 timmar.
Då tittar jag i min plånbok och förstår varför jag inte lyckats denna gång heller. Kvar i den lilla kortläsaren på pressbyrån sitter mitt kära bankomatkort. I Kalmar. Tack.
Det blir att göra stan på en hundring i helgen då.
