Riiitsch!
Plötsligt fick moona in public en helt ny innebörd...
En bra dag helt enkelt.
När man är ledig från jobbet, solen skiner och man inte riktigt vet vad man ska hitta på. Jo då kan man ta en tripp in till stan med en lika ledig vän, fönstershoppa fina klänningar, äta lunch i parken och rota runt bland alldeles för många bra skivor.
Sen behöver man inte rusa hem för att gå ut. Man kan stanna på balkongen, med jordgubbar, naturgodis, lite vin, lite mer musik och bara prata halva natten, om livet, kärleken och vad det ska blia av oss egentligen. Stunder som dessa borde jag ha oftare.
Och det här är en fin en.
Det var en gång...
två tjejer med en dröm. Efter timmar framför spegeln med att snurra exakt samtidigt, att öva på att mima låten utantill, få stå på scenen var allt vi ville var att ta hem segern i skolans melodifestival. Våra idoler hette Lili och Sussie, låten var "what`s the color of love?" som vi hade matchat med likadana regnbågsrandiga tröjor. Sisådär tio?! år senare står samma tjejer och vickar rumpan till sina gamla idoler på skansen och får något alldeles speciellt i blicken när de sjunger "vår" låt. Lisa var Lili, jag Sussie, för en kväll var vi där uppe på scenen igen. Lisa har hunnit bli 23 idag och jag kan inte fatta att så lång tid gått sen alldeles fel låt vann och vi aldrig blev bättre än trea.
Kopiorna tio år senare...jag tycker fortfarande vi var bäst!
Grattis Lisa, hoppas vi kör en reunion om tio år igen ; )
Originalen
Kopiorna tio år senare...jag tycker fortfarande vi var bäst!
Grattis Lisa, hoppas vi kör en reunion om tio år igen ; )
Köp medges ej
Efter, ska vi säga, en liten miss i min ekonomiska plan, är jag så nära barskrapad man kan bli. Inget som förvånar någon runt om mig, jag är inte mycket för att spara på pengar, är inte en sån som vill dö med mest pengar på sparkontot. Men jag känner att just nu hade det inte vart fel med några pesetas att lägga på något roligt. Men det är en utmaning att vara utblottad med. Att utnyttja frukosten på jobbet till att bli kombinerad lunch. Att motivera varje besök utanför förorten eftersom det bränner värdefulla klipp på remsan.
Därför kändes det lite som ett hån när en kund häromdagen frågade om jag själv hade ätit blåmusslorna hon tänkte köpa. Jag hade stor lust att upplysa henne om att jag är en fattig student med 120 fjuttiga kronor kvar på mitt konto som ska räcka hela jäkla månaden, så nej, blåmusslor är ingen prio ett just nu, även om de säkert är goda. Men jag log och sa att nej tyvärr men de säljer ju bra ;)
De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har nog aldrig shoppat.
Därför kändes det lite som ett hån när en kund häromdagen frågade om jag själv hade ätit blåmusslorna hon tänkte köpa. Jag hade stor lust att upplysa henne om att jag är en fattig student med 120 fjuttiga kronor kvar på mitt konto som ska räcka hela jäkla månaden, så nej, blåmusslor är ingen prio ett just nu, även om de säkert är goda. Men jag log och sa att nej tyvärr men de säljer ju bra ;)
De som säger att lycka inte kan köpas för pengar har nog aldrig shoppat.
Vilse i pannkakan
Ni vet en sån där människa med otroligt kontrollbehov, som har stenkoll på tider, vad som händer eller vart man är. Tänk på raka motsatsen. och där har ni mig!
Att födas utan något som helst lokalsinne, har sina viktiga papper lite jämnt utspridda bland kläder och nycklar som jag inte riktgit vet var de går, har sina nackdelar. Efter nästan 23 år i denna röra kan jag bli lite trött på mig själv när jag för sjuttiofemte gången glömt skåpnyckeln till jobbet, när jag får be chefen klippa upp låset. Eller när jag knappt hittar trots en tunnelbanekarta och en snäll kille i luckan.
Men, jag har en kompis i samma sits, vi sitter i samma båt, Micha och jag. Hon höjer aldrig på ögonbrynen när jag berättar att jag inte vet vart jag var när jag vaknade imorse. Eller att man fortfarande inte hittar i den minimala stad där man bott i ett år.
Men man ska akta sig för att träffa på oss när vi är ute och cyklar. Vi är inte särskilt koordinerade. Vi är mer förvånade att vi inte råkat ut för någon saftig olycka än...
Och jag tror på hedersord, att vi en vacker dag kommer ta död på varann, smash-pang-bom-in i varann-och ner i diket liksom. Men tills dess kan vi ju skratta åt eländet.
Att födas utan något som helst lokalsinne, har sina viktiga papper lite jämnt utspridda bland kläder och nycklar som jag inte riktgit vet var de går, har sina nackdelar. Efter nästan 23 år i denna röra kan jag bli lite trött på mig själv när jag för sjuttiofemte gången glömt skåpnyckeln till jobbet, när jag får be chefen klippa upp låset. Eller när jag knappt hittar trots en tunnelbanekarta och en snäll kille i luckan.
Men, jag har en kompis i samma sits, vi sitter i samma båt, Micha och jag. Hon höjer aldrig på ögonbrynen när jag berättar att jag inte vet vart jag var när jag vaknade imorse. Eller att man fortfarande inte hittar i den minimala stad där man bott i ett år.
Men man ska akta sig för att träffa på oss när vi är ute och cyklar. Vi är inte särskilt koordinerade. Vi är mer förvånade att vi inte råkat ut för någon saftig olycka än...
Och jag tror på hedersord, att vi en vacker dag kommer ta död på varann, smash-pang-bom-in i varann-och ner i diket liksom. Men tills dess kan vi ju skratta åt eländet.
Minisemester hemma
Vad får man om man stoppar in fem utarbteade tjejer i en liten bil, slänger in en kartbok, lite musik och skickar ner dom till Kalmar? Jo en riktig kalashelg helt enkelt!
Helgen innehöll:
Alldeles för mycket packning, sisådär 18 par skor, ett halvt spritförråd, halva garderoben så man kan få beslutsångest som vanligt och Lisa hade med sig halva skafferiet me, vet inte om hon litade på att få mat på bordet hos oss, smart tjej!
Serious piffing...and snusning
Får inte glömma finmiddagen!
Överförfriskningar!
...som ledde till detta!
Obligatoriskt besök på Olgas - med oslagbar trängnings/övertalningsteknik!
Sist men inte minst - Fullsatt i Kalmar och stan va full med MÄNNISKOR!!!!
Så efter att ha sniglat oss hem mellan husvagnarna är det inte utan att man får lte hemlängtan till sin nya stad.
Vad lärde vi oss då?
- Att killarna är hetare i Nybro.
- Beck är en underskattad oneliner.
- Bilresan tar ungefär en evighet om man stannar och äter glass på varenda mack på vägen - men det kan de va värt!
- Aldrig lita på att det bara är öl i flaskan.
- Att man nog är för trött för att köra när medpassagerarna får skrika när det är rött.
Helgen innehöll:
Alldeles för mycket packning, sisådär 18 par skor, ett halvt spritförråd, halva garderoben så man kan få beslutsångest som vanligt och Lisa hade med sig halva skafferiet me, vet inte om hon litade på att få mat på bordet hos oss, smart tjej!
Serious piffing...and snusning
Får inte glömma finmiddagen!
Överförfriskningar!
...som ledde till detta!
Obligatoriskt besök på Olgas - med oslagbar trängnings/övertalningsteknik!
Sist men inte minst - Fullsatt i Kalmar och stan va full med MÄNNISKOR!!!!
Så efter att ha sniglat oss hem mellan husvagnarna är det inte utan att man får lte hemlängtan till sin nya stad.
Vad lärde vi oss då?
- Att killarna är hetare i Nybro.
- Beck är en underskattad oneliner.
- Bilresan tar ungefär en evighet om man stannar och äter glass på varenda mack på vägen - men det kan de va värt!
- Aldrig lita på att det bara är öl i flaskan.
- Att man nog är för trött för att köra när medpassagerarna får skrika när det är rött.
Att ta konsekvenserna...
av sitt handlande när man egentligen inte alls har råd:
Blir att man får leva på detta till löning:
Men det är det lätt värt!
Olika barn i samma stad...
Jag och Micha var ute och gick en sväng vid vår lilla stads finare delar. Längs strandkanten ligger den ena villan vräkigare och lyxigare än den andra. De har tillochmed egna namn på sina registreringsskyltar och allt är lite för prydligt. En brunbränd vältränad tjej joggar förbi oss och vi undrar nästan om vi hamnat på Wisteria Lane?
Medan vi gick berättade Micha om en aldelles vanlig dag på hennes jobb. Hon delar post i vår lilla stads slummigare kvarter där det är betong så långt ögat når. Hon hade blivit netvingad i ett trapphus av en psykotisk, skrikande idiot. I samma trapphus som barn växer upp och får snubbla på knarkare på väg till skolan.
Det konstiga är ett det här är samma lilla stad, samma politiker och inte mer än en järnväg som skiljer delarna åt, fast det känns mer som en stor jäkla mur ingen riktigt vill kännas vid. Visst är det en konstig värld man lever i?
Medan vi gick berättade Micha om en aldelles vanlig dag på hennes jobb. Hon delar post i vår lilla stads slummigare kvarter där det är betong så långt ögat når. Hon hade blivit netvingad i ett trapphus av en psykotisk, skrikande idiot. I samma trapphus som barn växer upp och får snubbla på knarkare på väg till skolan.
Det konstiga är ett det här är samma lilla stad, samma politiker och inte mer än en järnväg som skiljer delarna åt, fast det känns mer som en stor jäkla mur ingen riktigt vill kännas vid. Visst är det en konstig värld man lever i?
I smell something fishy...
På mitt jobb händer det att jag får spendera dagarna med såna här:
Detta medför att jag luktar lite speciellt, och inte bara kläderna utan håret och hela jag känns som jag inte gjort annat än att kelat med fiskar dagarna i ända. Jag hittar deras fjäll överallt, på armarna, i håret och deras taggar borrar sig in i mina stackars fingrar. Så att gå ut direkt efter jobbet när man stängt fiskdisken är lite av en omöjlighet om man inte verkligen vill sticka ut lite i Stockholm en utekväll.
Men nu ska jag slippa de små rackarna hela helgen och hoppas att jag inte stöter på en endaste lite fisk så långt ögat når i Kalmar, för de står mig lite upp i halsen just nu.
Nya grannar...
Man kan lugnt säga att kontakten med grannarna här i Sollentuna-huset inte är lika bra som nere i Kalmar...om den finns överhuvudtaget. Har sett ett huvud i tvättstugan sen ja flyttade in, börjar misstänka att folk står och lyssnar tills kusten är klar innan de vågar sig ut, och det är inte svårt eftersom dörrarna låter som de är gjorda av papp.
Ändå ska det här kalla sig "korridorsboende" men det har jag knappt sett skymten av. Vet inte om det är någon slags anonym storstadsmentalitet eller bara att alla ständigt råkar gå om varann.
Men man kan inte annat än att berömma dom för klart skönast lappar i trapphuset, vi har tydligen minst en desperat invånare som satsar friskt på att ragga på brevbärarna, se upp Micha och Lisa....
Denna filur hittar man tydligen på min våning och jag blir genast mer nyfiken på att se vilka jag delar hus med:
Nån som tyckte tonen var lite väl hård och sr positivt på saken:
Ser lite hopp i mitt grannskap ändå och om jag mot förmodan skulle springa in i någon får de gärna var med och festa en sista gång innan jag flyttar ut för gott....
Inte riktigt hemma
Känner mig lite som en zombie som segar ner alla supereffektiva storstadsbor. Känner mig i vägen i rulltrappan, går igenom fel spärr och får en lårkaka på köpet, varken jag eller Anna hittar varandra mitt på medis. Eller att jag och Micha tyckte det va skönt me våra ryggsäckar på centralen för då ser man ut som en turist och då får man vara förvirrad.
Men vem säger att det är bättre att bara rusa genom livet? Prova och sakta ner lite like they do på landet....till och med denna blir bättre långsammare: http://open.spotify.com/track/0jFlqdof7nZBMt1cyly4ai
Men vem säger att det är bättre att bara rusa genom livet? Prova och sakta ner lite like they do på landet....till och med denna blir bättre långsammare: http://open.spotify.com/track/0jFlqdof7nZBMt1cyly4ai
