teflickan

Jag och Micha var ute och gick en sväng vid vår lilla stads finare delar. Längs strandkanten ligger den ena villan vräkigare och lyxigare än den andra. De har tillochmed egna namn på sina registreringsskyltar och allt är lite för prydligt. En brunbränd vältränad tjej joggar förbi oss och vi undrar nästan om vi hamnat på Wisteria Lane?

Medan vi gick berättade Micha om en aldelles vanlig dag på hennes jobb. Hon delar post i vår lilla stads slummigare kvarter där det är betong så långt ögat når. Hon hade blivit netvingad i ett trapphus av en psykotisk, skrikande idiot. I samma trapphus som barn växer upp och får snubbla på knarkare på väg till skolan.

Det konstiga är ett det här är samma lilla stad, samma politiker och inte mer än en järnväg som skiljer delarna åt, fast det känns mer som en stor jäkla mur ingen riktigt vill kännas vid. Visst är det en konstig värld man lever i?