teflickan

Det kändes som resan hem gick lite för bra - det började som vanligt med den ångestladdade packningen där man vet att vad man än lägger ned kommer man att sakna hälften. Saken blev inte bättre när min käre medresenär glömt att titta på klockan och kom hemrusande med ett panikvrål en kvart innan bussen skulle gå. Men när vi övertygat chauffören om att hålla bussen tills vi tagit en sväng på pressbyrån och satte oss tillbakalutade i våra säten och pustade ut - ja då tänkte jag att detta kanske blir den resa som faktiskt går vägen?

Men nej. Det var lika hemskt när man trott att flera timmar passerat tills man öppnar ögonen och inser att man bara hunnit till Västervik...det är då min käre vän nämner att vi fortfarande hinner hoppa av och ta en taxi till flygplatsen. Men nej, säger jag, det här är ju tillomed riktigt mysigt. Att sitta i mörkret, lyssna på en bra låt och ta en godis då och då. Det fick jag äta upp vid nästa stopp när en karl stor nog att ta upp halva bussen vinglade på, satte sig såklart framför mig och stank självklart som han sprungit ända från malmö till bussen...

Mitt huvud kändes som det skulle sprängas och min vän mådde mest bara illa. Resten av vägen roade vi oss med att berätta skräckhistorier om bussresor, vi har ju faktiskt upplevt värre.

Så avsläppta i den kalla stockholmsnatten var vi båda rätt lättade. Vi kom fram hela och glada trots att vi suttit dubbelvikta i snart 7 timmar.

Då tittar jag i min plånbok och förstår varför jag inte lyckats denna gång heller. Kvar i den lilla kortläsaren på pressbyrån sitter mitt kära bankomatkort. I Kalmar. Tack.

Det blir att göra stan på en hundring i helgen då.