teflickan

Tänker ju alltid att "åh va mysigt och träffa familjen igen, att bo hemma och bli lite bortskämd". Och det är så bra som det låter - i ungefär två dagar. Sedan kommer gliringarna om kläder som ligger överallt, ryggvärken efter att ha sovit som en fällkniv i nedsuttna soffan, vetskapen om att man inte her det minsta personligt utrymme, om man inte låser in sig på toaletten vill säga.

Och mina föräldrar är verkligen de mest underbarste, förutom när de båda ligger förskylda och ojar sig konstant. Och förväntar sig att man ska ta över all markservice hemma.

Då är det lätt att känna sig smått kvävd, att frenetiskt räkna antal nätter som ska spenderas i soffan tills jag kommer hem till mig igen...eller att vädra sina problem med en vän med exakt samma problem, utomhus, i smällkylan eftersom vi inte har någonstans annars att ta vägen.

Eller att gå ut och roa sig i storstadsnatten, glömma sina sorger för en kväll - bara för att ta kära nattbussen hem och sen snubbla sig in i mörkret och stupa i kära soffan.