Hjulen på bussen går runt, runt, runt
Nackdelen med att bo i en småstad är att man blir farligt bekväm, läs lat, av sig. Vart man än ska så är det sällan längre än tio minuter bort. Så när man återvänder till storstaden kan en utekväll lätt kännas som ett helt projekt:
Bussen till förfesten, bussen till tunnelbanan, tunnelbanan till stan, och sedan det värsta: nattbussen hem.
När man är fattig student och inte vill riskera en springnota från taxin får man stå ut med att stå blanserandes i allt för höga klackar, ihopträngd med fyllekompanjoner som proppar i sig pommes, spiller ut öl och lutar sig ut genom dörrarna för att spy. Jag brukar spendera resan med uppspärrade ögon och tyst upprepa mantrat inte somna, inte somna, för mig själv. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag snart är framme och att jag inte alls mår illa, snart ute i friska luften!
Så efter sista utekvällen hemma var det bara jag som skulle åt mitt håll så efter en evighetspromenad till centralen kändes det lite för bra för att vara sant när bussen stod där och liksom väntade på mig. Så jag slog mig ner på en SITTPLATS, satte i lurarna, tyckte jag var lite sömnig, men hey, kan ju inte somna när ja lyssnar på musik!
Jodå, efter vad som inte kändes som mer än 5 minuter vaknar jag av att nån ruskar om mig och ville bara försäkra sig om att jag kom av rätt. Helt i min egen lilla värld svarar jag lite för spydigt att det nog är en bra bit tills jag ska av...varav jag kollar ut genom rutan och inser att jag nog åkt lite för långt, ända till lapplands väsby visar det sig. Fanihelvetepissfan! Så jag ragglar fram, fortfarande halvsovandes och nån slags panikplan i huvudet, till chauffören. Vill inte ens tänka på när nästa buss går tillbaka, imorgon? och chaffisen svarar att han inte ens svänger förbi pendelstationen...
Tur är väl då att jag råkade åka med kanske sveriges snällaste busschaufför! Som förstår att en tjej som svirat halva natten i klänning fast regnet öser ute och det egentligen är höstkallt bara vill hemhemhem! Så han erbjöd sig helt enkelt att släppa av mig på tillbakavägen eftersom han ändå slutade sitt pass! Skämdes något när jag sjönk ner i sätet bredvid honom och råkade nästan fråga om han kunde svänga upp till hållplatsen jag bor närmast men kände: inte läge att utmana ödet just nu Therese...
Tänk att änglar finns lite varstans!
Bussen till förfesten, bussen till tunnelbanan, tunnelbanan till stan, och sedan det värsta: nattbussen hem.
När man är fattig student och inte vill riskera en springnota från taxin får man stå ut med att stå blanserandes i allt för höga klackar, ihopträngd med fyllekompanjoner som proppar i sig pommes, spiller ut öl och lutar sig ut genom dörrarna för att spy. Jag brukar spendera resan med uppspärrade ögon och tyst upprepa mantrat inte somna, inte somna, för mig själv. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag snart är framme och att jag inte alls mår illa, snart ute i friska luften!
Så efter sista utekvällen hemma var det bara jag som skulle åt mitt håll så efter en evighetspromenad till centralen kändes det lite för bra för att vara sant när bussen stod där och liksom väntade på mig. Så jag slog mig ner på en SITTPLATS, satte i lurarna, tyckte jag var lite sömnig, men hey, kan ju inte somna när ja lyssnar på musik!
Jodå, efter vad som inte kändes som mer än 5 minuter vaknar jag av att nån ruskar om mig och ville bara försäkra sig om att jag kom av rätt. Helt i min egen lilla värld svarar jag lite för spydigt att det nog är en bra bit tills jag ska av...varav jag kollar ut genom rutan och inser att jag nog åkt lite för långt, ända till lapplands väsby visar det sig. Fanihelvetepissfan! Så jag ragglar fram, fortfarande halvsovandes och nån slags panikplan i huvudet, till chauffören. Vill inte ens tänka på när nästa buss går tillbaka, imorgon? och chaffisen svarar att han inte ens svänger förbi pendelstationen...
Tur är väl då att jag råkade åka med kanske sveriges snällaste busschaufför! Som förstår att en tjej som svirat halva natten i klänning fast regnet öser ute och det egentligen är höstkallt bara vill hemhemhem! Så han erbjöd sig helt enkelt att släppa av mig på tillbakavägen eftersom han ändå slutade sitt pass! Skämdes något när jag sjönk ner i sätet bredvid honom och råkade nästan fråga om han kunde svänga upp till hållplatsen jag bor närmast men kände: inte läge att utmana ödet just nu Therese...
Tänk att änglar finns lite varstans!
Kommentarer
Trackback
