teflickan

..i vår korridor.

När min annars så välplanerande granne pluggar stenhårt i veckor för sin tenta och kommer hit bara för att lyckas missa provdatumet. Sen råkar jag avslöja vilket datum det egentligen är idag. Det borde jag aldrig gjort.

Eller att jag lagom till terminens första tenta kommer på att det där med att anmäla sig till kursen vore en bra idè, om det nu inte hade varit försent.

Det är mycket att hålla i huvudet som student. Mer än när systemet stänger på lördagar.

gör inte studentkåren den bästa reklamen för stan.
 
Måste ge dom cred för att vara ärliga, men jag stannr nog i Kalmar ändå.

Varför vill man alltid stanna kvar när det är dags att lämna stan? Plötsligt skimrar gatorna lite extra, människorna  är intressantare än vanligt och det känns lite svårare att skiljas åt.

Nackdelen med att bo i en småstad är att man blir farligt bekväm, läs lat, av sig. Vart man än ska så är det sällan längre än tio minuter bort. Så när man återvänder till storstaden kan en utekväll lätt kännas som ett helt projekt:

Bussen till förfesten, bussen till tunnelbanan, tunnelbanan till stan, och sedan det värsta: nattbussen hem.
  När man är fattig student och inte vill riskera en springnota från taxin får man stå ut med att stå blanserandes i allt för höga klackar, ihopträngd med fyllekompanjoner som proppar i sig pommes, spiller ut öl och lutar sig ut genom dörrarna för att spy. Jag brukar spendera resan med uppspärrade ögon och tyst upprepa mantrat inte somna, inte somna, för mig själv. Samtidigt som jag intalar mig själv att jag snart är framme och att jag inte alls mår illa, snart ute i friska luften!

Så efter sista utekvällen hemma var det bara jag som skulle åt mitt håll så efter en evighetspromenad till centralen kändes det lite för bra för att vara sant när bussen stod där och liksom väntade på mig. Så jag slog mig ner på en SITTPLATS, satte i lurarna, tyckte jag var lite sömnig, men hey, kan ju inte somna när ja lyssnar på musik!

Jodå, efter vad som inte kändes som mer än 5 minuter vaknar jag av att nån ruskar om mig och ville bara försäkra sig om att jag kom av rätt. Helt i min egen lilla värld svarar jag lite för spydigt att det nog är en bra bit tills jag ska av...varav jag kollar ut genom rutan och inser att jag nog åkt lite för långt, ända till lapplands väsby visar det sig. Fanihelvetepissfan! Så jag ragglar fram, fortfarande halvsovandes och nån slags panikplan i huvudet, till chauffören. Vill inte ens tänka på när nästa buss går tillbaka, imorgon? och chaffisen svarar att han inte ens svänger förbi pendelstationen...

Här har man tragglat och övat på sin gitarr utan att komma nån vart, så ser man det här klippet. Då vill man bara ge upp.

         James    

                                         Marlon
                     
                                                                                                  

                              Bob

Jisses vilka fina killar!       

                                                                                                         

                                    

 

Ahh - fridfullare blir det inte.

Det var längesen det var så skönt att stämpla ut från jobbet - antagligen för sista gången. Får alltid lite separationsångest sista dagarna och tänker att jag trivs nog rätt bra ändå...men sen tänker jag på allt jag slipper: no more arga kunder, sönderfrusna/skurna händer, upp-i-ottan-tider och fiskstank vart jag än vänder mig! Då känns det inte alls lika tungt.
  
Mitt sommarlov kom lite sent i år men nu ska ja se till att njuta av att inte göra någonting i en hel vecka!